Fast just nu känns inte tiden som ett hinder, det är den där pinnen på stegen som fattas. Det är svårt att klättra uppåt om vissa steg fattas. Just nu är det vänner och Simon jag saknar. Mina närmsta och käresta bor inte här längre, och jag trodde jag skulle ta det bättre men i ärlighetens namn så känns det bara jobbigt.
Jag saknar att ha dom nära, jag saknar att spontant kunna träffas, att ha mysig dötid ihop utan krav och press, att veta att sträckan är kort om det skulle vara något. Men mest av allt saknar jag att inte vara ensam, att ha mina nära och kära runt om mig för det är då jag mår som bäst.
Jag får allvarliga koncentrationsproblem av detta, jag kan inte tänka på något annat! Jag har försökt plugga, men det jag läser memoreras inte, jag har försökt tänka positivt, men det går halvbra.. eller okej, dåligt!
Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur frustrerande det skulle vara att vara utan dom, allihop! Jag vill inte mer! Jag vill ha dom här, eller vara där! Dela på mig.
Vad jag än gör så sitter gråten i halsen för att jag saknar, saknar dom allihop från både Lund, Kalmar och Polen!
KOM HEM!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar