Om ni läser det här så lovar jag er att ni kommer vara smartare än vad ni är just nu innan ni läst det!
Jag vill att ni tänker er in i situationen. DU befinner dig i ditt land, ditt trygga älskade land. Men helt plötsligt är det inte tryggt länge. Politiken tas över via våld och styrs numera av maktlystna människor som inte vet vad demokrati betyder. Såklart är vi vana vid demokratin och börjar demonstrera och säga emot. Under demonstrationen har maktherrarna sent ut trupper för att skjuta varenda motsägare. INGEN får vara ett hot och det är lättare än vad dom trott. Tillslut vågar vi inte gå ut på gatorna, risken för att bli dödad är för stor. Maktherrarna ser längre ingen anledning att vara barmhertiga och dödar för nöjes skull, och varför inte leka med bytet och tortera det till döds? Personen som torteras är den du håller som mest kär, t ex en familjemedlem, kärlek eller en vän. Men DU har tur, du ser bara på, i smyg. Du ser hur den du älskar slits i stycken, styckas med en kniv som en i det militära bär på. Du hör hur din älskade skriker av smärta och dina tårar går inte att hålla inne. Men du måste!
Natten därpå har du turen att smugglas ut från landet i en trång låda med spetor som spretar och sticker dig. Du kan inte ha med dig någonting, det hade blivit för trångt. Det enda du har med dig är några pengasedlar som du sytt in i tröjärmen för att inte upptäckas. Du fraktas via båt med flera utsatta människor. Stämningen är dyster. Folk håller om varandra, folk gråter, folk är tysta, ledsamt tysta. Vissa är skadade, t ex en bruten arm eller skottskador i benet. Tänk, att du som en gång varit en medmänniska i ditt trygga samhälle, du som en gång hade en bra utbildning och en underbar familj, du står nu här ensam på en flyktingbåt utan identitet och utan vetenskap om vad som ska hända i framtiden. Om fler släktingar kommer till det nya landet vet du inte, du vet ingenting. Du är helt ensam.
Väl framme i det nya landet är det kallt. Ni blir omhändetagna i en hamn av olika människor med stora lastbilar. I lastbilarna smugglas ni iväg till olika städer i landet som är villiga att ge er tak över huvudet. Vissa familjer splittras. Här finns ingen nöd på att be om något, det här är en kamp om överlevnad. Väl framme i den stad som är villig att ta emot dig tar de emot dig, de tycker synd om dig, de får dig nästan att känna dig som ett djur, underlägsen. Det är svårt för dig att känna tacksamhet för de vet inte vem de träffar, de vet inte vad du sett, vad du gått igenom, att du knappt ätit på veckor, att det enda du tänker på är den älskade som mördades och att det är det enda du drömmer om när du sover. De vet ingenting! De förstår dig inte och du förstår inte dom, ni pratar två helt olika språk. Ditt hat mot ditt nya förflutna kan få dig att få utbrott. Den lugna och glada människa du en gång var finns inte längre kvar. Du undrar varför livet är så orättvist och vad du och de du älskar gjort för att förtjäna det här? Finns den gud du tror på? VARFÖR?!?!!! Innerst inne är du tacksam, tacksam för att det faktiskt finns någon som bryr sig, att det faktiskt finns ett land som ställer upp när det är nödfall. Men känslan av underlägsenhet finns kvar varje dag.
Efter en tid i det nya landet som du nu lärt dig heter "Sverige" på svenska har du nu fått en bostad som du delar med en annan familj. Det är trångt men det fungerar. Bättre än att sova utomhus i kylan. Din Svenska är inte så bra, den är knagglig men du lär dig nya ord varje dag. Ibland försöker du kommunicera på stan och i affärer, men många skrattar åt dig för det låter roligt. Ibland gör det inget, men vissa dagar, vissa dagar som du kallar "minnesdagar" tål du inte det. Du försöker ju faktiskt, vad är det att skratta åt då?! Ibland vill du bara dö. Även om delar av din familj kommit till Sverige och du längre inte är ensam så kan du inte tänka på många vänner och delar av familjen som är kvar. Lever dom? Du vet ingenting.
Du måste nu börja studera, även fast du redan har en lång utbildning till civilekonom och var en av dem bästa i staden du bodde i i hemlandet. Det känns jobbigt och irriterande. Du kan ju redan! Pga att språket är så förbannat svårt att lära sig har du svårt att uttrycka dig i tal och skrift och därför svårt att få dig förstådd. Vissa uppfattar dig som trög för du pratar som ett barns nivå. Det gör dig också arg! Du är ju egentligen en akademiker. Ibland pekar folk och skrattar i skolan. Du ser annorlunda ut. Människorna runtomkring har dyra kläder, färgat hår och fina skor. Du har inte råd. Du bryr dig inte ens. Det du bryr dig om är ditt liv och aldrig mer fåfänga, åtminstone inte så att det skulle vara viktigare än livet. Du sparar hellre pengarna till de du älskar som finns kvar i ditt hemlands oro.
Det börjar närma sig jul, en kristen högtid. Du ser julpynt vart du än går och du kan följa med till kyrkan med skolan för en julsermoni. Det vill du, du vill se hur vi har det och vad det är vi gör. Men det närmar sig din högtid. Du som många andra med din kulturbakgrund saknar något som uppfyller era traditioner. En moské. När du som många andra ber om det väcker ni uppror hos folket, något ni inte alls räknat med. Eftersom ni vet att ni måste stanna, kanske en livstid, så vill ni ha en del av er här. Svenska folket tycker det är för mycket begärt. "Här får ni ju tak över huvudet och mat, ni slipper dö, men känna er hemma här ska ni INTE få göra!" Det får dig att känna dig mer som ett djur, som något underlägset människan. Men du är ju också en människa? Det gör dig arg. Arg på folket och arg på Sverige. HUR kan så många vilja att du ska leva ett fattigt liv utan något som betyder mycket för dig, som en moské, när du kämpat för liv och död och när du sett den du älskar mördas?!?! JÄVLA SKITLAND!
Även om din tvivlan på Allahs existens vill du ändå be, be för dom som finns kvar i krigest fängslade land, det är det enda du kan göra just nu samtidigt som det är det viktigaste för dig. Någon psykologisk hjälp får du inte här, mat och bostad är det längsta Sverige kan sträcka sig. Att du är en människa med behov, en människa med känslor, rubbade känslor, det bryr sig ingen om. Moskén är en av få platser som du skulle kännad dig trygg på, ett ställe du hade fått en känsla av "hem". Men Sverige vill inte det. Sverige vill inte se vad du sett och Sverige vill inte lida med dig. Sverige är för självupptaget för det.
På stan uppstår en demonstration. De demonstrerande klär sig annorlunda jämfört med andra människor du sett i landet. De har jeans som är uppkavlade en liten bit, grova kängor och snaggat hår. De ser på dig, de spottar på dig. Av någon anledning hatar de dig. Du förstår inte varför, du har ju inte gjort något? Och ska du behöva straffas ÄNNU MER efter allt du redan känner? Allt du sett fladdrar som en snabbspolad film framför dina ögon och du får en black out. Du tänker stå för din rätt istället för att lägga dig ner och låtas bli sparkad på. Efter allt du sett och kännt finns det INGET och ingen som kan ta din lilla värdighet som du har kvar. INGEN! Du börjar knuffa på en snaggad kille med grova kängor, en s.k rasist. Bråk uppstår och istället för att dom som demonstrerar för att få ut dig ur landet, att få dig hemskickad till ett land som du VET att du kommer bli döda i så fort du sätter foten i, istället för att dom får skit blir du syndabocken. Det är DU som bråkar och det är DU som ställer till, precis som allt annat som ställts till med i samhället sen invandrarna kom hit, enligt en stor del av Svenska folket.
Du vill inte skada någon, och du har aldrig haft i avsikt att göra det heller. Men när ingen förstår, när ingen bryr sig, när ingen ser på dig, när alla är rädda för dig, när du inte kan gå på en buss förräns folk börjar viska om att du kan vara en terrorist, en våldtäktsman eller kvinnomisshandlare. När ingen förstår det här tappar du lusten och orken att kämpa för att Sverige ska tycka om dig. Istället har du bara ork till en sak, kämpa för din rätt till att vara en människa!
Jag såg en ny främlingsfientlig facebookgrupp "NEJ TACK ! Till moskéer i Sverige". Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
