domkyrkan och en massa kärlek

Gutten morgen!

Jag skriver med väldigt blandade känslor idag. Jag och Simon besökte domkyrkan i Lund igår. Som det historiamonster jag är reste sig allt hår på kroppen så fort jag kom innan för portarna. Det är så intressant så jag nästan dör! Tänk, att för nästan tusen år sedan byggdes kyrkan, och tänk, genom de fönstren vi tittade ut ur har människor från flera hundra år sedan också sett ut. Eller på de stenar vi rörde har andra från förr rört vid. Simon däremot försökte leta upp en massa hemliga gångar, som på film.....

Dock misslyckades han med sitt sökande, men jag tvivlar inte på att det säkert finns ett gäng hemliga gångar under kyrkan med dess avancerade arkitektur.

Det syns inte hur högt det egentligen är. Inte ens Simon som är 3 meter lång når om han hoppar. Eller står på en stege! Eller står på fyra elefanter!!

.

.

Jag är inte troende, men det är något visst med att vistas i så stora och mäktiga religiösa platser så jag tog tillfället i akt att tända ett ljus. Jag tände för pappa. Jag har aldrig nämnt honom i bloggen innan och jag vet inte om jag vill göra det heller. Bara att jag tände ett ljus för honom.

.

Men från sorg till lycka. Simon.. han är lycka! Jag tänker kanske inte alltid på det, men igår slog det mig hur mycket han ställer upp för mig. När han alltid är noga med att hålla min hand när vi är ute och går, när han pillar i mitt hår och omfamnar mig med sin armar när vi kollar på tv, när vi sover och han alltid är snabb med att vända sig om och hålla om mig så fort jag vänder ryggen mot, när han alltid är så noga med att säga fina ord till mig, när han alltid är uppmärksam och lyssnar på allt jag har att säga, när han pussar på mig och kramar om mig bara jag går förbi, när han retas med mig, när han alltid får mig att skratta för att han är så förbaskat rolig, när han så snällt försöker lära mig allt om klimathoten.

Vilket seriöst inlägg det blev, men till och med jag kan vara det ibland.

.

/En väldigt stolt flickvän