Underbara barn

Igår när jag åkte buss hem från stan satt det en liten pojke på ca 1,5 år i en barnvagn framför mig. Jag hade solglasögon på mig och märkte honom inte först förrän han började vifta med händerna mot ögonen och skratta samtidigt som han kollade på mig. Jag började le mot honom och han log tillbaka. Och så höll vi på i flera stationer. Han kollade på mig och inväntade att jag skulle le, jag log det störta och mest överdrivna jag kunde och han skrattade. Jag fick göra mitt bästa för att inte säga något med min allra ljusaste och gällaste röst. ACK VILKEN PLÅGA! Tänk alla andra på bussen runtom mig. En kvinna som sitter och vrål-ler för sig själv....