Kärlek har alltid två sidor. En underbar och en inte fullt så underbar. Det som inte är fullt så underbart med mitt och Simons förhållande är just distansen. Att ha ett distansförhållande var mycket tuffare än vad jag trodde det skulle vara. Vi påbörjade vårt distansförhållande i princip direkt när vi träffades och jag tror vi båda anpassade oss ganska bra från början. Ibland försöker jag se det positivt. "Det är bra att inte ses ofta för då saknar man varandra mer" osv. Men ibland känns det inte alls så! Det är tråkigt att inte kunna ses ofta, det är tråkigt att inte kunna ha en vardag ihop. Det är tråkigt att inte kunna slappna av tiden vi träffas istället för att få ångest över allt som ska hinnas med den korta tiden vi hinner ses. Jag kan inte ens läsa en bok i sängen innan vi somnar för att jag måste krama ur varje minut vi kan ta vara på.
.
.
Ibland tycker jag det är ett under att vi fortfarande håller ihop med tanke på den lilla tid vi får. Jag blir så stolt över oss båda som lyckats med det! Det finns ingenting som inte är värt att kämpa för. Jag vill ju absolut inte byta ut honom mot någonting eller någon annan! Det är tur kärleken har en större ljus sida än mörk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar