Våga lämna & våga älska dig själv

Vad många det är som fastnar i dåliga förhållanden men av någon anledning beslutar sig för att stanna kvar. Det gör ont i mig att veta hur många det är som har det så.

Det är SÅ många som låter sig köras med, som låter sig bli underlägsen, som står ut med bråk och tjabb, som står ut med otrohetsaffärer, som står ut med elaka kommentarer och annat påtryck, så många som låter sig sänkas från stark till svag, som låter sig styras från sina egna viljor till partnerns, som låter sina egna intressen tyna bort för att skapa gemensamma intressen med partnern, så många som får stå ut med svartsjuka, avundsjuka och hat, så många som låter sina egna liv och viljor tyna bort till drömmar som sedan avdunstar tillsammans med sitt gamla jag.

ÄNDÅ stannar de kvar!


För all del!


"Han/hon är ju snäll ibland..." Är detta "ibland" tillräckligt när man tänker efter? Vill vi inte alla ha en partner som är snäll alltid och är dum ibland/sällan?


Det största hindret att lämna ett dåligt förhållande är rädslan att bli lämnad ensam, det är ju bättre att stanna kvar i ett dåligt förhållande av rädsla än att lämna det av mod, eller hur?
Och det är ju så mycket bättre att bli behandlad illa och må konstant dåligt än att känna ensamhet och tomhet en tid? Man lever bara en gång, varför må bra när man kan må dåligt?



Man lever en gång, EN gång! Varför då plåga sig själv att stanna kvar i något som man innerst inne vet att man inte är lycklig av?


Visst är det tufft, jobbigt och hårt att ta sig ur. MEN de få månader man mår dåligt efter ett slut är ingenting jämfört med hur många månader i livet man lever lyckligt!

Tänk på det.

/seriöstjej89