Lättar på blodpumparmuskeln

Vad svårt det är att inte påverkas av alla relationer man stött/stöter på under livets gång, för man blir ju som man umgås! Men även om man inte umgås längre så är det läskigt hur en person, EN ynka liten människa kan sätta så djupa spår i nervsystemet att man kan förändras helt.

Ibland känns det så frustrerande när jag tänker på hur jag har förändrats, visserligen är det mycket som jag är glad över som fått mig utvecklas mentalt, men så är det EN grej, en ynka liten doning som jag kan störa ihjäl mig på! Och det är förmågan att ta till mig människor på djupet.

Innan var jag alltid så öppen om allt som har hänt/händer i mitt liv och nya relationer var aldrig några problem. Idag är det tvärt om. Jag har jättesvårt att ta till mig människor p.g.a rädsla. Rädsla att ge utan att få, rädsla att tycka om och sedan inte bli omtyckt, rädsla att gör fel och aldrig bli förlåten, rädsla att älska men inte bli älskad tillbaka. Därför har jag, en av världens kännslomässigaste människor blivit kall på den fronten, men bara när det inträffar mig själv.

Det stör mig.

I det långa loppet förlorar man bara på att tänka så. Och jag förlorar bara på att inte ta till mig människor och öppna mig för dom. Men jag kan vara en bit påväg tillbaka, för annars hade jag aldrig öppna mig om det här.



/öppensinnad tjej with feelin's