Till alla er som tycker adoption och fosterfamiljer gör fel!
Jag har länge sagt att jag vill både adoptera och vara stödfamilj, även om jag kanske inte kan bli båda då jag också vill ha ett biologiskt barn, men något av det ska jag i alla fall göra. För mig är det självklart att hjälpa de som behöver det. Speciellt barn! Det finns inget ont barn, bara onda miljöer och med mycket kärlek, stöd och uppmuntran kan vilket barn som helst bli en liten glädjespridare.
Jag har många gånger dumförklarats för att jag vill adoptera och bli fosterfamilj för att jag inte tänker på barnens bästa. "Men Linda tänk, barnet är inte biologiskt syskon med de andra, det kommer inte känna sig omtyckt", "Men Linda, barnet kommer säkert bli mobbat för att det har en annan hudfärg än de andra" etc.
Vist är jag egoisktisk som hellre vill utsätta barnen för svält, sjukdomar, prostitution, våldtäckter, misshandel, att de ska sova i gränder, att de ska börja jobba som 6 åringar, att de inte kommer veta vad trygghet och kärlek är, att de ska få se döden i vitögat varje dag etc. Ja det är ju mycket bättre än att barnet löper risk för mobbning i skolan, för mobbning löper ju inte alla barn att vara med om nångång? Dessutom är Sverige så mångkullturellt att det där med hudfärger borde vara nedlagt nu, vi vet att vi är människor oavsätt. Och varför skulle inte mitt adopterade- eller fosterbarn känna sig lika älskad av mig som mamma och sina syskon för att det inte är biologiskt? Man blir INTE förälder genom att föda ett barn, man blir förälder genom att agera som det. För mig kommer mitt adoptivbarn eller fosterbarn vara lika mycket mitt barn som mina biologiska.
Vad tycker ni själva då? Är man en förälder om man föder ett barn och sedan skiter i det, man älskar inte sitt barn och vill göra sig av med det. ELLER en förälder som blir det genom adoption och älskar och uppfostrar sitt barn med kärlek, uppmuntran, gränser och stöd?
Det säger sig självt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar